Eftertanke Vi delar samma liv ur Kyrkans Tidning

Posted by on Aug 30, 2013 in media | 0 comments

Enheten i Kristus handlar om hela mänskligheten. Målet med skapelsen är ett fredsrike där lejon och lamm lever sida vid sida, eller som det uttrycks i den gammaltestamentliga texten denna söndag: där Efraims avund upphört och Judas fiendskap tagit slut. Det handlar om Syrien och Egypten. Enheten i Kristus är målet för oss som inte förstår varandra och inte vill varandra väl. Vi människor, som låter djupa och mångåriga konflikter leva. Vi som uppgivet frågar oss om något går att göra eller om hoppet är ute? Övertygelsen om enheten i Kristus är vägen till målet.

I strävan efter den enhet som denna söndag handlar om har Guds folk en roll, både det gamla förbundets och det nya. Men det slutar inte där, eftersom det börjar någon annan stans. Gud är hela skapelsens Gud. Vi bekänner i den nicenska trosbekännelsen att Jesus Kristus är den genom vilken allting är skapat. Det är inte en abstrakt tro på att Gud är treenig av evighet. Det är en slutsats av tron att allt som finns är Kristusmärkt – präglat av hans gränsöverskridande inbjudan. Jesus levde så, eftersom det är Guds väsen att älska alla. Jesus vände sig inte bara till dem hans lärjungar förväntade sig att han skulle möta. Han tog emot synderskan i Simons hus och lockade ner Sackaios från trädet (Lukasevangeliet 7:36-50 och 19:1-10). Den uppståndne gjorde sitt budskap tydligt: gå ut och gör alla folk till lärjungar (Matteusevangeliet 28:19).

Det är ett erbjudande att tillhöra Kristus, att vara en del av hans kyrka. Men att göra alla till lärjungar är något mer än att se till att de betalar kyrkoavgift – det är att göra dem delaktiga av ett hopp som inte viker undan. Evangeliet gäller alla och överallt: inget kan hindra den kärlek som binder oss samman. Vi delar samma liv, det är ingen annan än Gud som blåst in livsanden i vår näsa. Alla som andas har fått sitt första andetag av Gud. Ska det vara så svårt att förstå?

Ja, det är det. Mycket drar oss isär. Vi är olika folk. Vi har olika tro. Vi låter avund och fiendskap ta fart, trots att vi vet att det är i den lilla konflikten som de stora får sina förutsättningar. Den arabiska vårens fruktansvärda höst sluter sitt mörker omkring så många. Också hos oss, särskilt hos dem som har sina familjer där. Men hos oss alla, för vi hör ihop. Vi ska inte släppa det halmstrå som den svaga viljan till fredssamtal i Israel-Palestina är. Vi ber för alla som far illa på Kairos gator och för dem som väntar i förgäves i hemmen på att någon ska återvända.

Söndagens texter rymmer det konkreta: konflikten mellan Israels stammar, mellan de första kristna och i lärjungakretsen. Kan det sägas tydligare? Enheten i Kristus gäller alla, utan undantag. Det handlar inte bara om att byta roller, så att chefen serverar personalen. Det handlar om övertygelsen att vi alla hör samman och därför ska mötas i ögonhöjd. Och när det inte räcker, ska barnet upptäcka att den vuxne ser upp till hen och den som ligger ner möta ett ögonpar vid själva sängkanten.

Det brinner på Kairos gator, i Syrien och på många andra platser. Förtrycket har blivit till vardagsliv och livsvillkor som man får acceptera i städernas marginaliserade förorter och hos de föräldralösa barnen som lämnats med hela ansvaret för sina liv utan resurser. Men vi är ett i Kristus. Vi kan inte slå oss till ro och inte finna oss i någon splittring som kränker Guds kärlek. Vi ger inte upp. Det finns hopp för vår värld som skapats av den Gud som visat på den gränsöverskridande gemenskapens förvandlande kraft.

UA-43493254-1