Eftertanke: I kyrkan kan vi bli både mindre och större ur Kyrkans tidning

Posted by on Jan 14, 2015 in media | 0 comments

Många söker sig till Guds hus. Det är en plats där det är gott att vara. Lugnet sänker sig och andetagens rytm blir vilsam. Pulsen tycks förena sig med generationers gemensamma hjärtslag. Ljuden blir mjuka, tystnaden talar utan ord.
Kyrkan drar blicken till sig. Porten är större än andra dörrar. Tornet syns på långt håll. Kyrkan ger både trygghet och en känsla av förankring till många som passerar. De oplanerade besöken är fler än de inbokade. Kyrkan är en plats dit man kan slinka in på väg till något annat. En kort stund kan man gå omkring eller sitta ner eller tända ett ljus. När man går ut igen känns det annorlunda.
Också när jag varit i gudstjänst säger jag att jag varit i kyrkan. Platsen kommer först, skeendet sen. Jag tänker gå i kyrkan på söndag. Jag ska inte vanka omkring, men det är ändå naturligt att säga att jag går i kyrkan, eftersom det är en plats som jag får finnas i och som på ett alldeles särskilt sätt ger både stillhet och rörelse. Perspektiv bryts och byts, något förändras. Jag bär med mig ett ord, en melodi eller en bild ut som jag inte hade när jag gick in.
Samuel sover i templet tillsammans med Eli. Samuel sover i det allra heligaste, där arken står. Han hade inte lärt känna Herren, men kunde inte motstå att sova just där. Platsen drog honom till sig och tillvarons byggmästare sa hans namn: Samuel, Samuel. Med orden han fått av Eli svarar han: Tala till mig, jag hör. Dialogen är igång. Det uppdrag han får är inte enkelt, men han får sin kallelse och sin sändning. Tilltalet gör honom frimodig.
Jesus sätter sig bland de andra i templet med en självklarhet som gör att han inte märker de andras förvåning eller tänker på att hans föräldrar måste sakna honom. Han lyssnar och frågar, men han blir också lyssnad på och ger svar. Lärarna glömmer att de är lärare och de dras med i pojkens förundran och oräddhet. De är samlade i Guds hus och de längtar ingen annan stans. De söker inte längre efter ett bättre argument än de andras, de släpper kravet på att kunna ge svar. De lyssnar och låter samtalet löpa utan avsikt och konkurrens. Tillvarons byggmästare är mitt ibland dem.
Det är vi som samlas som är Guds hus. Vi är inte beroende av platsen, men vi är formade av den. När byggmästarens närvaro anas tänds hoppet och vi bryter frimodigt upp och går vidare till andra platser. Utanför kyrkobyggnaden kan rum öppna sig och visa sig vara ett Guds hus. Där kan vi människor samtidigt bli både mindre och större: mindre självupptagna och mer öppna för att höra våra namn och förstå våra uppgifter. Där kan nya frågor uppstå, oväntade svar ges och mening skapas.
Det är något särskilt med Guds hus. Urfolkens andliga känslighet för platsens betydelse finns som en ursprunglig och djup längtan i mänskligheten. Du vill adoptera platsen eftersom du känner att du redan hör dit. Du behöver den och den bejakar dig. Platsen adopterar dig. Byggmästaren kallade dig till sig och du hörde det. Kanske svarar du med ord som någon annan lärt dig, kanske finner du egna.
Jag vill gå till Guds hus. Jag söker mig till valven: de som har byggts av människohänder och de som Skaparen öppnar där jag inte förväntat mig finna något. Jag anar ett tilltal, att någon vill att jag ska vara del av ett samtal, en samvaro. I Guds hus vet jag att jag finns för att livet är mig givet och att jag ingår i den stora väv av mänskligheten som öppnar sig mot det gudomliga och finner det.

Söndagen efter nyår: Första Samuelsboken 3:1-10, Hebreerbrevet 3:1-6 och Lukasevangeliet 2:42-52

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

UA-43493254-1