Predikan

Reflektion vid veckomässa under veckan efter första söndagen i fastan

Uppsala domkyrka, 25 februari 2015

Under sitt liv på jorden uppsände Kristus med högra rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek. (Hebreerbrevet 5:7-10)

Denna text måste tolkas med omsorg. Frågorna om lidandet och döden behöver ställas varje dag nu. Inte sedan andra världskriget har så många drivits på flykt. Många lider, har förlorat allt och lever med ständig fruktan. Några vållar andra lidande och lyder höga ideal, sådant de uppfattar som gudomliga uppmaningar.

I en av Britt G Hallqvists psalmer (442) sjunger vi om att Jesus led för sina lärjungar, för dem som fanns då och för oss. Han gjorde det för oss. Betyder det att vi ska söka lidandet? Nej, Jesus led ju i vårt ställe. Vi ska inte söka lidandets väg. Lidandet är inget ideal som öppnar vägen till himlen. Lidandet är ett livsvillkor som vi ibland måste uthärda, trots att Gud vill alla människor väl.

Gud skickar inte någon annan. Han kommer själv. När han blir människa lever han under dödens villkor. Jesus vill livet, men går i döden i stället för oss.

När lidandet drabbar oss är det vår tröst. Vi är aldrig ensamma. Jesus själv har varit i dödens och kaosets mörker. Men lika lite som Gud skickar någon annan in i lidandet, ska vi göra det.

Finns det då inte tillfällen då Gud prövar en människa? Jo, men vi ska vara försiktiga med orden. Det är möjligt att en kristen människa kommer fram till att något var en prövning som ledde till något gott, när svårigheterna är över. Men oftare har vi anledning att tacka Gud som bevarar oss genom det lidande som drabbar oss. Segern genom lidande och död är inte ett krav som läggs på oss. Vi får det liv som inte döden rår på som gåva.

Reflektion under böneveckan för kristen enhet

Marias lovsång, Uppsala, 22 januari 2015

Under böneveckan för kristen enhet följde vi berättelsen om Jesus och den samariska kvinnan i Johannesevangeliet 4. På torsdagen hade vi kommit till att Jesus låter kvinnan veta vem han är och hon skyndar tillbaka till staden. Detta var också under den vecka i kyrkoåret som har temat Livets källa.

”Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.” I detsamma kom lärjungarna. De blev förvånade över att han talade med en kvinna, men ingen frågade vad han ville henne eller varför han talade med henne. Kvinnan lät sin vattenkruka stå och gick bort till staden… ”

Kvinnan har inte kommit till källan för att stilla sin längtan. Hon har gått dit för att hon helt enkelt måste hämta vatten, men hon glömmer det. Hon är med om något viktigare.

Vad säger hon när vi möter henne inne i staden? Att hon träffat någon som… Kanske har inte orden ordnat sig ännu. Vi frågar vad mannen hette, men hon vet inte. Vi undrar om det kan vara Guds Son och ställer någon kontrollfråga, men får inget annat svar än hennes iver och glittrande ögon.

Är vi beredda att möta dem som mött Jesus på sitt eget sätt? Har vi respekt för dem som inte använder de ord vi vant oss vid? När vi möter henne förstår vi i alla fall att hon skulle ha hämtat vatten, men att hon måste ha glömt sin kruka kvar. Låt oss gå med henne för att hämta den. På vägen kan vi prata mer – inte förutsättningslöst, men var och en med sin egen berättelse om längtan och överraskande möten vid en plats som visar sig vara livets källa. Blott i det öppna ligger vår möjlighet.

 

 

UA-43493254-1