Posts by Cristina

Eftertanke: I kyrkan kan vi bli både mindre och större ur Kyrkans tidning

Posted by on jan 14, 2015 in media | 0 comments

Många söker sig till Guds hus. Det är en plats där det är gott att vara. Lugnet sänker sig och andetagens rytm blir vilsam. Pulsen tycks förena sig med generationers gemensamma hjärtslag. Ljuden blir mjuka, tystnaden talar utan ord. Kyrkan drar blicken till sig. Porten är större än andra dörrar. Tornet syns på långt håll. Kyrkan ger både trygghet och en känsla av förankring till många som passerar. De oplanerade besöken är fler än de inbokade. Kyrkan är en plats dit man kan slinka in på väg till något annat. En kort stund kan man gå omkring eller sitta ner eller tända ett ljus. När man går ut igen känns det annorlunda. Också när jag varit i gudstjänst säger jag att jag varit i kyrkan. Platsen kommer först, skeendet sen. Jag tänker gå i kyrkan på söndag. Jag ska inte vanka omkring, men det är ändå naturligt att säga att jag går i kyrkan, eftersom det är en plats som jag får finnas i och som på ett alldeles särskilt sätt ger både stillhet och rörelse. Perspektiv bryts och byts, något förändras. Jag bär med mig ett ord, en melodi eller en bild ut som jag inte hade när jag gick in. Samuel sover i templet tillsammans med Eli. Samuel sover i det allra heligaste, där arken står. Han hade inte lärt känna Herren, men kunde inte motstå att sova just där. Platsen drog honom till sig och tillvarons byggmästare sa hans namn: Samuel, Samuel. Med orden han fått av Eli svarar han: Tala till mig, jag hör. Dialogen är igång. Det uppdrag han får är inte enkelt, men han får sin kallelse och sin sändning. Tilltalet gör honom frimodig. Jesus sätter sig bland de andra i templet med en självklarhet som gör att han inte märker de andras förvåning eller tänker på att hans föräldrar måste sakna honom. Han lyssnar och frågar, men han blir också lyssnad på och ger svar. Lärarna glömmer att de är lärare och de dras med i pojkens förundran och oräddhet. De är samlade i Guds hus och de längtar ingen annan stans. De söker inte längre efter ett bättre argument än de andras, de släpper kravet på att kunna ge svar. De lyssnar och låter samtalet löpa utan avsikt och konkurrens. Tillvarons byggmästare är mitt ibland dem. Det är vi som samlas som är Guds hus. Vi är inte beroende av platsen, men vi är formade av den. När byggmästarens närvaro anas tänds hoppet och vi bryter frimodigt upp och går vidare till andra platser. Utanför kyrkobyggnaden kan rum öppna sig och visa sig vara ett Guds hus. Där kan vi människor samtidigt bli både mindre och större: mindre självupptagna och mer öppna för att höra våra namn och förstå våra uppgifter. Där kan nya frågor uppstå, oväntade svar ges och mening skapas. Det är något särskilt med Guds hus. Urfolkens andliga känslighet för platsens betydelse finns som en ursprunglig och djup längtan i mänskligheten. Du vill adoptera platsen eftersom du känner att du redan hör dit. Du behöver den och den bejakar dig. Platsen adopterar dig. Byggmästaren kallade dig till sig och du hörde det. Kanske svarar du med ord som någon annan lärt dig, kanske finner du egna. Jag vill gå till Guds hus. Jag söker mig till valven: de som har byggts av människohänder och de som Skaparen öppnar där jag inte förväntat mig finna något. Jag anar ett tilltal, att någon vill att jag ska vara del av ett samtal, en samvaro. I Guds hus vet jag att jag finns för att livet är mig givet och att...

Read More

P1: Ordet

Posted by on sep 7, 2013 in media | 0 comments

Texten är hämtad från Sveriges radios hemsida – klicka här för att lyssna på programmet. Författaren Bruno Schultz ansåg att dagens splittrade värld kunde helas med poesi. I orden fanns en helig kraft som människan hade glömt bort. På samma sätt finns det i början av Johannesevangeliet en beskrivning av Ordet som alltings ursprung. Ordet är hos Gud, och ordet är Gud. Dagens program handlar om ordens kraft, språkets helighet och den tystnad som döden innebär. Medverkar i programmet gör Cristina Grenholm, präst och direktor för sekretariatet för teologi och ekumenik i Svenska kyrkan, nått som också brukar kallas för Svenska Kyrkans chefsteolog. Emi-Simone Zawall, som är förlagsredaktör och översättare samt Josefin Holmström, författare, kritiker och litteraturredaktör på tidskriften Evangelium. Lyssna...

Read More

P1: Kvartsamtal den 13 maj 2011 med Cristina Grenholm

Posted by on sep 7, 2013 in media | 0 comments

Denna text är hämtad från Sveriges radios hemsida, klicka här för att lyssna på inslaget. Vad kännetecknar Svenska kyrkans teologi? Enligt Christina Grenholm, Svenska kyrkans chefsteolog, är teologin levande, inte oföränderlig. Därför kan synen på arvssynd och samkönade äktenskap förändras över tiden. Och de eviga frågorna är eviga, inte därför de saknar svar, utan för att de måste ställas och besvaras hela tiden, säger hon. I dagarna har hon kommit ut med boken Levande teologi. Hör henne i ett samtal om dagens teologi, som hon gärna kallar ”Gudsprat”. Lyssna...

Read More

Eftertanke Vi delar samma liv ur Kyrkans Tidning

Posted by on aug 30, 2013 in media | 0 comments

Enheten i Kristus handlar om hela mänskligheten. Målet med skapelsen är ett fredsrike där lejon och lamm lever sida vid sida, eller som det uttrycks i den gammaltestamentliga texten denna söndag: där Efraims avund upphört och Judas fiendskap tagit slut. Det handlar om Syrien och Egypten. Enheten i Kristus är målet för oss som inte förstår varandra och inte vill varandra väl. Vi människor, som låter djupa och mångåriga konflikter leva. Vi som uppgivet frågar oss om något går att göra eller om hoppet är ute? Övertygelsen om enheten i Kristus är vägen till målet. I strävan efter den enhet som denna söndag handlar om har Guds folk en roll, både det gamla förbundets och det nya. Men det slutar inte där, eftersom det börjar någon annan stans. Gud är hela skapelsens Gud. Vi bekänner i den nicenska trosbekännelsen att Jesus Kristus är den genom vilken allting är skapat. Det är inte en abstrakt tro på att Gud är treenig av evighet. Det är en slutsats av tron att allt som finns är Kristusmärkt – präglat av hans gränsöverskridande inbjudan. Jesus levde så, eftersom det är Guds väsen att älska alla. Jesus vände sig inte bara till dem hans lärjungar förväntade sig att han skulle möta. Han tog emot synderskan i Simons hus och lockade ner Sackaios från trädet (Lukasevangeliet 7:36-50 och 19:1-10). Den uppståndne gjorde sitt budskap tydligt: gå ut och gör alla folk till lärjungar (Matteusevangeliet 28:19). Det är ett erbjudande att tillhöra Kristus, att vara en del av hans kyrka. Men att göra alla till lärjungar är något mer än att se till att de betalar kyrkoavgift – det är att göra dem delaktiga av ett hopp som inte viker undan. Evangeliet gäller alla och överallt: inget kan hindra den kärlek som binder oss samman. Vi delar samma liv, det är ingen annan än Gud som blåst in livsanden i vår näsa. Alla som andas har fått sitt första andetag av Gud. Ska det vara så svårt att förstå? Ja, det är det. Mycket drar oss isär. Vi är olika folk. Vi har olika tro. Vi låter avund och fiendskap ta fart, trots att vi vet att det är i den lilla konflikten som de stora får sina förutsättningar. Den arabiska vårens fruktansvärda höst sluter sitt mörker omkring så många. Också hos oss, särskilt hos dem som har sina familjer där. Men hos oss alla, för vi hör ihop. Vi ska inte släppa det halmstrå som den svaga viljan till fredssamtal i Israel-Palestina är. Vi ber för alla som far illa på Kairos gator och för dem som väntar i förgäves i hemmen på att någon ska återvända. Söndagens texter rymmer det konkreta: konflikten mellan Israels stammar, mellan de första kristna och i lärjungakretsen. Kan det sägas tydligare? Enheten i Kristus gäller alla, utan undantag. Det handlar inte bara om att byta roller, så att chefen serverar personalen. Det handlar om övertygelsen att vi alla hör samman och därför ska mötas i ögonhöjd. Och när det inte räcker, ska barnet upptäcka att den vuxne ser upp till hen och den som ligger ner möta ett ögonpar vid själva sängkanten. Det brinner på Kairos gator, i Syrien och på många andra platser. Förtrycket har blivit till vardagsliv och livsvillkor som man får acceptera i städernas marginaliserade förorter och hos de föräldralösa barnen som lämnats med hela ansvaret för sina liv utan resurser. Men vi är ett i Kristus. Vi kan inte slå oss till ro och inte finna oss i någon splittring som kränker Guds kärlek. Vi ger inte upp. Det finns hopp för vår värld som...

Read More

Miller möter Cristina Grenholm i P4 Uppland

Posted by on aug 20, 2013 in media | 0 comments

Lyssna: Cristina Grenholm (hela...

Read More
UA-43493254-1